Linnea och björnen
Jag har nu uppdaterat den här texten, i en förhoppningsvis lite mer spännande version.
Linnea och björnen Voyage and return
Linnea kände sig trött på vardagen, hon var trött på att bo på landet. Hennes föräldrar jobbade ofta över och hon fick spendera eftermiddagarna ensam hemma. Hon hade ofta tråkigt.
Idag tog Linnea sig en lång skogspromenad för att fördriva tiden. Det var vackert väder och det doftade gott i skogen utav barr och våt mossa. Linnea hade säkert vandrat minst två kilometer när stigen tog slut, hon kände inte längre igen sig. Plötsligt rasslade det till i buskarna framför henne. Linnea stelnade till stannade och lyssnade. Nu knakade det i buskarna, det var någonting stort som rörde sig emot henne. Hon stod blixtstilla trots att hon bara ville springa där ifrån, Linnea visste att det var det bästa man kunde göra vid mötet av stora djur. Mycket riktigt så lufsade det fram en stor och svart björn ur snåren framför henne. Hon kände paniken komma smygande men stod kvar. Björnen gick långsamt fram till henne och tittade henne i ögonen, han nosade på henne.
- Gå din väg! Gå din väg! Försvinn! var allt Linnea kunde tänka.
När björnen hade nosat färdigt på henne så puttade den till henne med nosen, och la sig framför fötterna på henne. Den vände på huvudet och tittade in i hennes ögon. Försiktigt sträckte hon fram handen för att röra vid pälsen, den var varm och mjuk. Björnen slöt ögonen.
- Den kanske tycker om mig? Eller så kanske den vill att jag ska tro det?
Hon tog mod till sig och lyfte försiktigt på benet och la foten på björnens rygg, den reagerade inte. Hon drog foten över pälsen och satte ner den på andra sidan björnen, hon satte sig på dess rygg. Björnen reste sig upp och Linnea blev rädd att den skulle kasta av henne. Den började bara vandra sakta längs stigen. Björnen började springa i en väldigt fart. Hon tog ett hårdare tag om björnens päls för att inte ramla av. Det gick så fort att granarna ven förbi på båda sidorna om stigen och vinden flög i hennes hår. Så underbart!
Björnen förde henne långt in i skogen. Träden började förändras det var inte längre granar hon red förbi utan lövträd, men bladen? Bladen var blå, allt var blått! Marken under dem, trädens stammar och det höga gräset som svajade för vinden. Små vita blommor växte överallt, de såg ut som små stjärnor mot allt det blå. Det var det vackraste hon någonsin hade sett, det här var magiskt.
Uppe på en blå kulle mitt framför dem, stod tre stora björnar. En brun, en grå och en vit. Linnea stelnade till av skräck. Björnen som hon trott var hennes vän hade fört henne in i en fälla, och nu hade hon ingenstans att fly!
Hon funderade på om hon skulle hoppa ner och springa, men tänkte att då skulle hon säkert jaga upp dem. Så Linnea satt kvar på björnens rygg medan den gick fram till de andra björnarna. De nosade på henne och tittade sedan på varandra. Linnea kunde inte tro sina ögon. Alla tre björnarna la sig platt på marken, som om om de bugade. När den första chocken hade lagt sig så kände hon sig lugn. Hon kände ett mystiskt samförstånd med björnarna, hon visste att hon var välkommen.
Linnea och de fyra björnarna vandrade sakta omkring i det blåa paradiset tills det började skymma. Men tyvärr så måste hon hem, hur magisk platsen än var så skulle hennes föräldrar bli utom sig av oro om hon inte kom hem den kvällen. Linnea pekade åt det håll de kom ifrån. ”Skulle de förstå?” hon kände oron komma krypande. Men den svarta björnen förstod, han vände tvärt och satte av i full galopp. Hon grep åter ett hårt tag om dess päls medan de flög fram mellan träden. Hemfärden gick snabbt och innan hon hann fatta det hade björnen tagit henne hela vägen hem. Linnea ville inte skiljas från sin nyfunna vän, men klockan var mycket och hon var tvungen att gå in till sina föräldrar. Hon kramade björnen hårt och den lät sig bli kramad.
